Världen är full av jakt på statusmarkörer. Det gäller att ha de rätta kläderna, den rätta stilen, frisyren och bilen. För att inte tala om att synas med rätt personer. Allt för att visa att man själv är framgångsrik, någon att se upp till och ta på allvar. Aldrig förr har mänskligheten varit så besatt av status.

Men det finns andningshål, platser där man kan vara sig själv. En sådan är bastun. Här blir man inte bara ren och svettas ut kroppens slaggprodukter. Här rensar vi också vårt inre. I en bastu ser ingen om du är rik eller fattig, om du har ett par italienska märkesskor eller plastsandaler utanför dörren. Här kan man släppa på garden och vara sig själv. Vi behöver sådana ställen.

I bastun umgås man inte bara över klassgränserna. Inte heller kön eller ålder spelar någon roll i bastun. En bastu är en tom lokal. allt som finns är bänkar och ett bastuaggregat. En del gillar att prata i bastun. Det går utmärkt att göra det. En del väljer att bada bastu inte bara för att bli rena utan för att bastun är en social samlingspunkt, kanske just för att man inte blir bedömd efter sin finansiella status utan kan samtala på lika villkor. Det är omöjligt att veta om en människa klädd i handduk har god ekonomi eller om den är arbetare eller direktör, präst eller arbetslös. I bastun är vi alla jämlika.

Och det finns ju inget annat att göra i en bastu än att prata, så med rätt publik kan man dra långa skrönor, om tidigare bastubad, färgstarka bastare eller något helt annat. I Finland, där bastu är en religion, gjordes 2010 filmen ”Den nakna mannen” där män träffas i bastun och pratar känslor. Men kvinnor kan också! Den finska journalisten Anne Hietanen har gjort en hel intervjuserier i en bastu där hon i varje avsnitt intervjuade en annan kvinna om hennes relation till sin kropp.

Att prata mycket och länge är kanske ändå inte det mest typiska för finländarna, som ofta uppfattas som lite tysta och introverta, och det går lika bra att sitta tyst och njuta av den intensiva värmen som omsluter bastubadaren från att den kommer in i rummet tills det är dags att gå ut igen. Om man inte vill behöver inget sägas.