Artiklar

Lusthusets historia

Lusthus må vara populära nu, men det är sannerligen ingen ny företeelse. Redan på 1600-talet, när renässansens trädgårdar utrustades med labyrinter satte man upp lusthus i anslutning. Sedan följde barockträdgårdarna med sina geometriska mönster – och lusthus. Under andra halvan av 1700-talet kom romantikens trädgårdar och engelska parker. Bort med de räta vinklarna och labyrinterna, fram för slingriga grusgångar, broar med valv, oregelbundna stenpartier, och – återigen – lusthus.

Troligen var det på 1700-talet det fanns flest lusthus, men i finare trädgårdar har de alltid funnits ända sedan dess. Ibland i form av växthus, helst uppvärmda, och då ofta under namnet orangeri. Men det är inte bara i stads- och slottsparker som lusthuset funnit sin plats. De har också funnits i privata villaträdgårdar, både nu och tidigare. När koloniträdgårdarna anlades i början av 1900-talet och det sattes upp små kolonistugor på dem kallades även dessa för lusthus. De som inte hade eget lantställe (och det var inte många på den tiden) kunde på så vis få en egen liten sommarstuga i form av en kolonilott med ett litet hus på.

Eftersom lusthus funnits i många delar av världen har utseendet fått inspiration från olika länder, bl a Kina, Grekland och Italien. Ordet lusthus kommer från tyskans Lusthaus som anspelar på Lustgården i Bibeln, och därmed paradiset, och vem vill inte ha ett eget litet paradis? Från början kunde ett lusthus se ut praktiskt taget hur som helst, fyrkantigt med snedtak t ex. Men numera är de ofta åttkantiga med ett spetsigt konformat tak. Eller helt runda, men bygger man i trä är det nästan omöjligt att göra dem runda, så då blir oktagonformen en kompromiss. De flesta har många fönster och en del har fönster runtom, även i dörrarna så att det är ljusinsläpp från alla sidor. Därigenom ges en illusion om att man befinner sig utomhus. Det är heller inte givet att ett lusthus bara ska ha en våning, men i en villaträdgård skulle det antagligen bli svårt att få ett tvåvånings lusthus att smälta in i omgivningarna.

Och det är väl ändå det som är meningen, oavsett om huset står i en slottsträdgård eller på en villatomt, att den på ett diskret och sofistikerat sätt ska smälta in i trädgården samtidigt som den sätter sin egen prägel. Ihop med sin ägare givetvis, som väljer färg och utförande efter eget huvud.